Ibland räcker det med att bara tänka så rasslar rullgardinen ned framför en. Jag känner mig lite smådeppig utan att egentligen ha någon anledning. Omotiverad och trött. Jag borde vara glad, men det mycket man borde vara som man inte är. Och mycket man är som man inte borde vara.

Jag har aldrig förut känt mig så vuxen som jag gör idag. Bortgången av min mormor har vänt upp och ned på hela min tillvaro. Plötsligt, och faktiskt första gången jag märker det, så ser min morfar mig som vuxen. Han svarar ärligt, ibland brutalt, på hur han mår – inget ”alltordnarsigsvar” som man säger till någon som inte förstår bättre. När till och med sin morfar ser dig som vuxen, där man i hela sitt liv varit barn, då kan man vara säker på att det hänt något i sitt liv.

Hela min familj behandlar mig som en vuxen. Det har dem nog kanske gjort ett tag när jag tänker efter, men det har blivit så påtagligt nu när man är van att vara yngst och minst.

Och hur jag än grubblar och funderar så vet jag inte om jag kan och vill axla rollen som vuxen Fia fullt ut riktigt ännu. Det innebär så mycket mer än att bli tilltalad med en annan ton. Det innebär också att du förväntas klara av mycket som ett barn inte gör. Mycket fixar jag väl redan själv utan att jag tänker på det, men tanken på att folk betraktar mig som vuxen är skrämmande och det ställer helt nya krav på mig än tidigare.

Jag undrar bara; är det oansvarsfullt att inte vilja bli vuxen?