Det är långt mellan gångerna jag besöker Mellanström nu mera. Sedan morfar sålde huset och flyttade, finns det inte längre någon naturlig anledning. Mellanström är ingen by man kör igenom, för vägen tar slut vid bergets fot. Det är en by man svänger in i med ett ärende, till någon man tänker besöka.

Men idag skulle jag dit på ett jobb. Och där, precis i kurvan, stod huset. Såklart. Nyss sålt igen, och den här gången till min tremänning. Renovering pågår och fönstren gapar tomma. Ingen skomakarlampa som brinner i trappen, inga spetsgardiner. Ingen tax på bron. Men ack så många minnen! Det tog mig några ögonblick att plocka fram tusen av dem.

Mormors rosenbuske vid farstukvisten. Hammocken vi drack saft i. Betongplattorna på uteplatsen som fortfarande bär våra handavtryck från 90-talet. Svalbona under taket, precis vid sovrumsfönstret där jag och min bror legat tusen och en natt och lyssnat på sommarnatten under lakan torkade utomhus på klädvinda. Att det verkade finnas all tid i världen, till vad som helst.

Drömmen om Elin på dragspel. Potatisland. Bingolotto. Vetenskapens värld. Dansband från Svensktoppen. Samtal.

Mina händer passar inte i mina gamla avtryck idag. Det är så längesen nu. Jag är vuxen, har en son och väntar en till. Men det är något med den där vita villan i Mellanström som alltid får mig att stanna till om jag passerar. En gång mitt Mellanström. Mina stigar, mina skogar.

Ibland blir jag ledsen, ibland varm. Idag det förstnämnda.