Det är sällan man känner sig så ren som när man bastat 1½ timma. Jag kan riktigt känna hur porerna i mitt ansikte gör vågen av glädje. Efter många och långa påtryckningar har jag äntligen fått saunasällskap, och vilken succé! Åh, att man inte bastar oftare. Men det är kanske just därför det är så skönt när man väl gör det.

Till något helt annat.

Jag har tidigare beskrivit min kärlek (för att inte säga dragning) till pensionärer. Jag verkar ha extra lätt att få kontakt med de små liven, men det kanske är för att jag faktiskt vill prata med dem. Det är nog inte många ”ungdomar” i min ålder som orkar engagera sig i cykeltanten som bjuder hem sina väninnor före jul varje år och har lilla julafton. Eller vad sägs om gubben som knatar till gallerian med rullatorn för ”att träffa andra gubbar och prata strunt”. Jag älskar dem så innerligt att jag knappt kan vänta tills jag själv blir pensionär.

Och varför jiddrar jag på om dessa gamlingar den här gången då? Jo, nu ska ni få höra. Veckans uppgift i skolan är sociala reportage. Definitionen kan man väl säga är vardagssituationer,. Rätt och slätt. De sociala reportagen vi läser handlar ofta om missförhållanden (jag älskar det ordet) och missär, men det behöver nödvändigtvis inte vara missär för att vara ett socialt reportage.  

Vilket tar oss tillbaka till pensionärerna och vårt studiebesök på ett ålderdomshem i måndags. Jag har förhoppningsvis fixat intervju med nån Sigrid och vi ska gå till botten med hur det är att tvingas acceptera att man kanske inte kan klara sig själv hemma längre och hamna på hem.

Och så var det med det.