När jag började känna av struman i höstas försvann sömnen. Helt. Jag trillade runt i sängen som en elvisp, svettades, hade hjärtklappning och ångest. Läkaren löste det med sömntabletter och betablockerare. Vad han glömde säga var hur svårt det skulle bli att sluta med sömnpillerna. 

De jag har ätit är ett bensodiazepin-preparat, starkt beroendeframkallande även vid låg dos, och ger tydliga abstinenssymptom när man försöker sluta. Jag svettas, får högre puls, ångest och har fått tillbaka samma härliga sömnproblem som jag hade tidigare. I natt klockan 04.00 var jag fortfarande vaken. Tjoho! Jag är dock fast besluten om att det får vara färdigt med pillerätandet nu. Jag tog min sista sömntablett i går natt, och enligt vad jag har läst mig till kan man få dras med abstinensbesvär i en till tre veckor innan det ger sig. Hög tid att sluta gruva sig och ta tjuren vid hornen,  Jag har aldrig haft problem att sova förr och tänker fan inte ha det i framtiden heller! 

Jag tänker så här: förr eller senare somnar man ju av utmattning. Fram tills dess tänker jag ta itu med de här spökena på två sätt; dels med hjälp av avslappningsövningar men också med hjälp av fysisk aktivitet. Nu när det inte finns nån struma med i bilden som jag inte kan påverka är det ju en helt annan sak. 

Kruxet är att jag skapat ett dilemma kring sömnen. Jag är rädd för att inte kunna sova, jag är rädd för att somna precis innan Sune vaknar för att äta och sen inte kunna somna om igen. Jag är rädd för att vara trött för att jag vet vad som krävs av mig när jag är hemma med Sune – full fokus på honom hela dagarna. Han behöver mig. Och alla dessa rädslor gör det sannerligen inte enklare att somna på kvällen. Jag måste sluta göra saken så komplicerad, för egentligen är det väldigt enkelt – sover man inte är man trött på dagen. Är man trött på dagen kanske man inte hinner med tusen saker, bara femtio. Men det är okej. Det är okej att inte alltid vara 110 procent. Så länge Sune mår bra spelar allt annat inte så stor roll. 

Lugn Fia. Du fixar det!