När jag var yngre tyckte jag alltid att det kändes jobbigt när folk påpekade att jag pratade mycket. Jag försökte vara diskretare, tystare och mer noga välja mina tillfällen. Men med åldern kommer visheten, och jag insåg just att mitt sätt att vara faktiskt har tagit mig hela vägen till den stolen jag sitter på idag. Med många erfarenheter i bagaget, dessutom. Jag hade aldrig fått chansen att jobba som redaktör på Sveriges största kvinnotidning om jag låtit någon annan sköta snacket. Jag hade nog heller inte flugit Skyways nät runt flera gånger om, om det varit för att jag väntade på min tur att presentera mig och bett om ursäkt för min existens.

Numera ser jag mitt surrande mer som en tillgång och att jag förmodligen kommer att dö ung, att jag har mycket jag måste hinna uträtta och att det är därför jag blev som jag blev. Haha, en något morbid tanke, men om alla skulle leva efter den tesen skulle å andra sidan inte mycket bli lämnat ogjort. Ingen kan ju veta när vår tid är räknad, så jag ser ingen som helst anledning till att skämmas längre för att jag ser till att ta vara på tiden.

Tålamod är en dygd, men inte om man bara har ett liv. Och det är ju frivilligt att lyssna. ;)