Jag som börjat tappa tron på vänliga människor. Alla har vi stuckit oss på en rosenbuske och lärt oss en läxa. Jag har förmodligen inte haft det värre än någon annan, men de gånger jag kommit för nära den där busken har jag alltid rivit mig ordentligt. Följden har blivit att jag har svårt att lita på människor. Svårt att låta någon komma riktigt nära. Och precis när jag tror att jag räknat ut allt börjar vänliga människor flockas kring mig. Och jag reagerar alltid likadant. Jag ryggar oförstående tillbaka. Ensam är stark. Eller hur?

Jag har fått ta emot mycket vänlighet på sistone. Mer än vanligt faktiskt. Och jag tackar ödmjukt, om än lite oförstående.

Det är få människor som kan vara så osjälviska att de verkligen berättar vilken fin frisyr du har. Eller glädjas med dig och din framgång. Men vad kostar det egentligen? Tänk att bara en liten obetydlig kommentar, eller ett oskyldigt ”Bra jobbat”, kan göra en annan människas dag.

Du gjorde min dag igår även fast du kanske inte var medveten om det! Tack!