Älskade Norrland. Det är lustigt hur jag aldrig slutar att förföras av och förundras över hur vackert det är här hemma. Jag kände mig som en riktig turist idag uppe på Galtis där jag gled fram på min snowboard med hakan vid knäna. Första åket på två vintrar, och det kunde inte ha blivit mer magiskt.

En tanke slog mig när jag tittade ut över ett Arjeplog täckt av dimma; allt är så mycket större än mig och mitt liv. Det är lätt att trassla in sig i sina egna problem och tro att man är den enda människan på jorden som måste armbåga sig fram genom svårigheterna. Så är det inte.

Ta en titt på träden förresten. Liknar de inte långa, ståtliga herrar? Mighty men of the mountain.