Jag gillar att sätta ord på det jag känner. Kanske var det därför jag som tonåring satt mitt i nätterna på bron till min friggebod och diktade om stjärnor och planeter, hittade smarta metaforer för hjärtesorg i en vanlig cykel. Och så vidare. Spaltmeter efter spaltmeter redogjorde jag för livet, orättvisorna och kärlekarna. De var många, korta och intensiva. Perioder av eufori formade språket skämtsamt och lekfullt, perioder av tonårsmörker kantades av vassa naglar klösandes på en svart tavla.

Jag undrar bara hur jag gör nu. Om än kärlekarna har kortats ned till singular och vuxenlivet fört med sig vissa förmåner har jag fortfarande samma behov av att förklara för mig själv hur jag känner. Men skriva gör jag inte längre. Bloggen kanske var forumet tidigare, men ju äldre jag blir desto mer abstrakt blir mina redogörelser.

Borde jag kanske börja skriva dagbok igen? Med gammal hederlig gammal bläckpenna?