Nu måste vi reda ut en sak. Efter fyra veckors noga studerande måste jag konstatera: jag är nästan kortast i hela Stockholm. Med mina 167 centimeter vertikalt från marken till hårfästet, har jag gått omkring och trott att jag är medellång som kvinna i Sverige. Det är åtminstone vad jag fått för mig, men det är fullkomligt omöjligt. Vart jag än går får jag stå på tå för att se över folkmassorna, om ens det fungerar.

Idag på tunnelbanan på vägen hem blev faktumet ännu mer påtagligt. Man har stängt ned en hel gren av gröna linjen för renovering och med det har trycket naturligtvis ökat på den närliggande linjen. Det innebär att man får uppleva scener som liknar Japan och deras sjukt överfyllda tunnelbanor. Idag blev det rent löjligt. Det var så trångt att jag med lätthet hade kunnat lyfta båda benen samtidigt och fortfarande behållit samma position.

Men det är sådana här gånger man förstår hur liten man egentligen är. Det var bara en eller två människor under hela turen, som nästan tog en hel timma på grund av folkmassorna, som var kortare än mig. På riktigt alltså!

Vad ska vi dra för slutsats av detta? Är folk i allmänhet längre i Stockholm? Har jag korta vänner och en kass referensram? Är jag verkligen 167 centimeter? Är det långt eller kort? Har jag krympt??

Frågorna hopar sig.

I Japan hade det gått in dubbelt så många!