Mjahapp. Tänk om världens sämsta och längsta dag någon gång fick ta slut.

Det började redan i morse. Jag hade äntligen fått en intervju med en tant på ett ålderdomshem. Jag knatade dit, och 15 minuter in i samtalet inser jag att det är Linneas intervjutant jag intervjuar. Ett missförstånd och en djup suck. Ja och vad gör man? Avbryter samtalet, ursäktar sig och går? Det funkar ju inte. Så jag satt kvar och försökte styra samtalet åt ett annat håll än dit jag visste att Linnea ville komma. Det blev inte bra.

När jag pallrat mig tillbaka till skolan får jag veta att Linnea förstås blivit jättearg. ÅNGEST. En hemsk timme passerade innan hon äntligen dök upp från sin intervju hon fått göra i andra hand. Jag fick förklara och saken kändes lite bättre. Jag skaffade mig en ny intervjuperson, en kille på skolan, och tänkte att dagen kanske ändå skulle ordna upp sig till sist. Men näe. På lunchen berättar han att han verklighen inte har tid med någon intervju och måste ställa in.

Vad göra? Jag ville dö. Uppgiften vi fått känns nog så oinspirerande som det är, och när det jävlas på det här sättet vill man inte vara med alls. Jag fick helt enkelt börja skriva om den där tanten som Linnea egentligen skulle skriva om, och allt känns värdelöst.

Bara en sån där dag man skulle ha valt att stanna i sängen.