Vill man veta måste man fråga. Men det är fanimej inte alla dagar svaret på en fråga lyder ”Jag sitter inne på livstid för mord.” Och vad fan svarar man på det? Jag ville bara utbrista ett stort och högljutt OJ men fann mig i den makabra situationen och sa ingenting istället.  Det är inte ofta jag tappar talförmågan, men idag gjorde jag faktiskt det.

Vi har varit på studiebesök på fängelset i Haparanda idag. Det var väl ungefär som jag hade trott att det skulle se ut. Jag är dock lite besviken att vi inte fick lov att se avdelningarna. Men det har väl sina skäl förstås. Det första vi fick göra var att prata med en intagen. Jag hade nog inte räknat med att jag skulle vistas i samma rum som en mördare, och som svar på min fråga hade jag kanske förväntat mig ”ekonomibrott” eller något annat lindrigt. Därav chocken.

Men någon mördare vet jag inte om jag såg. Det var en vanlig man i 40-årsåldern klädd i mjukiskläder. På något vis så har jag en bild av en mördare som en tandlös orakad slusk som luktar kiss. Lite som Laeddis i Shutter Island. Så var det inte.