Jag fick gråta ut igår och vräka ur mig saker som jag tänkt på men inte sagt.  Det är som att skaka en kolsyrad dryck med korken på, tillslut blir trycket för högt och när korken skruvas av så väller det över. Det får bli en dag i taget. Under dagarna känns det bra, det är när kvällen kommer och det finns tid till att tänka som det blir jobbigt. 

En sån löjlig grej slog mig idag när vi pratade om mat. Vem ska nu laga mormors palt? Ingen gör så god palt som hon gjorde. Och prova få ett recept ur en gammal dam som säkert kokat palt sen hon lärde sig gå. ”Man rör tills det känns bra.”’

 Jag gillar inte tanken på att skriva om mormor i presens.

Läste tidningen idag på nätet. Och vips där var det, som en kalldusch och en käftsmäll på samma gång. Som om det inte var tillräckligt påtagligt så står det där svart på vitt. Dödsfall: Margaretha Rönnqvist, Mellanström, avled 19 augusti vid 73 års ålder. Jag kom på mig själv med att bli irriterad. En kort text, ett kallt konstaterande. Bara sådär. Där står inte vilken sorg som tynger oss, eller hur otroligt orättvist det känns. Bara att det har hänt. För vilken annan person som helst som inte visste vem hon var så passerar det som vilken irriterande tv-reklam som helst. Om man ens orkar läsa det.

Jag har förlorat en av mina bästa vänner och absoluta förebilder. Hur går man vidare efter det?