Där låg han. Eller inte han, de va mickes skal som låg där. Ett tomt skal, helt avstannad, helt kall, inga hjärtslag, ingen färg. Så lite micke som de kunde bli. Men fortfarande så fin, så fylld av ro. Ingen smärta, inget blod. Bara som en vaxdocka, helt overkligt.

Det känns så kontigt att se ett skal av en människa som för ett tag sen stod upp, log, tog en cigg och drack en öl. Njöt av livet i fulla drag.

Vart tar det som jag kallar jag vägen? Det som vi känner med, det som vi tycker med. Det som får oss att skratta och gråta. Det där som som bubblar inom oss när vi är lyckliga? Det kan bara inte slockna, livet är på tok för komplicerat uppbyggt för att bara en dag stanna.

Alla dessa nätter i kåtan, eller att ej förglömma alla kortkvällar vi hade i Abborrträsk. Har alltid haft ett gott öga till micke, en ängel har han alltid varit, trodde bara inte att han skulle bli en riktig så här tidigt. Kanske är jag självisk, men jag är så förbannad och besviken på att de blev just han. Varför inte nån annan? Ja precis, vem bestämmer vilket människoliv som är mer värt än ett annat? Kunde ju lika gärna ha varit jag eller nån annan.

2 meter kärlek som alltid har en bit av mitt hjärta. Tack för tiden vi fick tillsammans Micke!

fia. jag är tom på ord