Så här 16 timmar senare verkar allt fostervatten ha kommit ut, och ni som suttit i en bil i närmare tre timmar med ett sipprande vatten vet vad det innebär. Not so fun. Nå, jag överlevde, men tacksamheten över att jag och Macke kan prata om allt, och därmed också strukit en del tabun från vår lista, är extremt stor. Särskilt vid sådana tillfällen när man svävar någonstans mellan att vara äcklad av sig själv och vad kroppen kan åstadkomma, och att vara sjukt fascinerad av detsamma.

Jag är i den så kallade latensfasen, det vill säga not there yet. Jag har värkar men de kommer med ganska långa mellanrum än så länge och är fortfarande rätt så milda. Tror jag. Jag har ju inget att jämföra med!

Fick ikväll träffa den skönaste barnmorskan vi hittills stött på: en kortklippt, lite satt och mycket bestämd dam med jugoslaviskt ursprung. Jag älskar henne redan! Hon inte bara visade vart skåpet skulle stå, hon möblerade hela jävla hyreshuset! Precis som jag vill ha det! Raka rör, klara besked, kalla fakta. Jag hoppas och ber en stilla bön för att hon jobbar när det blir dags.

Nu ska vi försöka sova. Kan bli en stor dag i morgon.