I natt för 30 år sedan gick min mamma igenom precis det jag gjorde för två månader sen. Jag har aldrig tänkt på hur innerligt mina föräldrar älskat mig förrän jag själv blev mamma. Den där nästan värkande känslan i bröstet när man ser på sitt barn, ja, det är nog det största som kan hända en, hur klyschigt det än må låta. 

Jag föddes halv två på natten den 15 mars 1985 på Piteå lasarett. Halv två i natt, 2015, tog jag sista klunkarna av en halvljummen Corona på en stimmig krog i Arjeplog. Bara en och en halv timme tidigare hade alla dessa barbesökare stämt upp i gemensam allsång min födelsedag till ära. 

Det har hänt massor på 30 år. Jag minns inte hälften, men på något sätt ledde alla dessa skeenden till att jag satt just där, på krogen i Arjeplog, i en randig skjorta med världens bästa vänner och  drack en Corona istället för en veteöl för att de var slut. Vilken tur att jag gjort precis det jag gjort och valt precis de vägar jag valt, annars hade jag ju kanske firat min 30-årsdag på ett helt annat sätt, med helt andra människor på en helt annan punkt i livet. Inte tagit sparken till förfesten, inte fastnat på toaletten med en kompis för att vi inte kunde ta en nog bra selfie, inte vaknat alldeles för tidigt dagen efter av att Sune tyckte det var dags att äta frukost.  

Jag hade inte velat byta bort den 15 mars 2015 för allt i världen.