Igår var det den 26:e oktober. För tio år sedan, precis på den dagen, var jag på fest här på mitt nuvarande bostadsområde. Jag bodde inte här då, än mindre hade jag väl kunnat tro att jag skulle bo här tio år senare. I en trea. Med en kille som jag hängt ihop med i tio år.

Det var fest hos Per Svensson, ungefär ett år innan han omkom i en bilolycka. Den natten sov jag inte hemma, jag delade en tunn madrass på ett golv med killen jag sen skulle gifta mig med. Vi däckade fyra personer i ett flickrum på Öberget, och när vi vaknade hade vi bestämt oss för att vara vi. Inte alla fyra förstås, men vi två. Och så blev det. Vi åt mandariner i ett ljusgult rum.

Det är lustigt att tänka tillbaka på tiden som passerat; saker man inte visste, vänner man vunnit och förlorat, hur det är möjligt för en annan människa att känna en bättre än man själv gör. Men så har det ju också gått tio år. Mer än en tredjedel av mitt liv.

Igår kivades vi över en fonduegryta, skålade med ett svindyrt rött vin och fortsatte göra det vi är bra på – att vara vi.