Puh, det känns minsann att gammkroppen haft semester alldeles för länge. Min seriösa löparsatsning i sommar betalade sig  så pass att jag tordes bära bikini. Åtminstone i slutet av sommaren.. Men mer än så blev det inte. Kreta bjöd inte på något vidare löparväder, endast tanken på en springtur i 35-gradig värme fick mig att svettas. Så där kom ett av mina berömda så kallade uppehåll som i vanliga fall inte bör vara längre än en vecka. Nu är det en månad sedan jag sprang sist.

I alla fall. Min kamrat Sofia kom ned till mig igår med ett tidningsurklipp med Army fitness. Shit tänker ni, shit tänkte jag. Nå men man måste väl börja någonstans. Pang på rödbetan bara! Ett förnuftigt val hade varit att börja med ”nybörjarnivån”, men avancerade brudar som vi är så gick vi direkt på den avancerade nivån. Med mjukiskläder för bästa komfort möttes vi på gräsmattan utanför vårt hus, lyckligt ovetande om hur jävligt det skulle bli. Eller jävligt var väl fel ord, vad sägs om överjävligt jobbigt.

 Jag chockade mina stackars muskler så till den milda grad att jag nu, knappt tre timmar senare, redan känner av träningsvärken. Det ska bli ytterst intressant att se hur morgondagen ter sig. Men det är väl ingen idé att gå händelserna i förväg, träningsvärk får man väl alltid i början. Jag säger som min kloka mormor en gång sa:

Lev för dagen, morgondagen kommer ändå.