I nästan 13 år har han hängt med. I ur och skur. En mycket uppskattad kamrat, inte minst mörka och ruggiga höst- och vinterkvällar när man helst inte sitter helt ensam i ett stort hus. 

För ungefär ett år sedan upptäckte vi en knöl i hans högra öra som växte väldigt fort. I takt med att knölen blev större började Torsten bete sig lite underligt. Nu på sistone hade han i princip helt slutat gå på lådan och gjorde sina behov lite här och där inomhus. Efter många om och men fattade vi det där omöjliga beslutet: att låta honom vandra vidare till de sälla jaktmarkerna. 

Usch. Det är något fullkomligt vidrigt över att bestämma sig för att avliva en familjemedlem, än värre att vara med och se till att det blir gjort. Men jag resonerar som så, att skaffar man ett husdjur får man fan se till att man är med til the bitter end och inte bara när solen skiner. 

Vid 14-tiden idag somnade han in hos veterinären i Arvidsjaur. Rätt beslut, men det kommer inte att göra tomrummet mycket mindre. Det kommer bli tomt utan Torsten!