Hjärtat har läkt ihop. Det har läkt, men det gick långsamt. Det var ett jävla bottenlöst hål du lämnade efter dig Micke. Och nu när jag är tillbaka i Arvidsjaur förväntade jag mig nog att allt skulle vara som vanligt. Att du skulle bo här, att vi skulle umgås – precis som förr. Se dåliga filmer, lyssna på löjlig musik, bråka om värdsliga saker. Sånt som vi gjorde.

Arvidsjaur är sig inte likt, inte på något vis. Vi blev äldre. Arvidsjaur blev äldre. Folk flyttade, skaffade barn, blev ihop med de mest otippade, utbildade sig. Vissa kom tillbaka. Vi började prata ett annat språk. Ett vuxnare.

Det är fyra år sedan. Jag har bytt jobb flera gånger. Pluggat, fått jobb igen. Hittat nya vänner, lämnat ett par gamla bakom mig. Hittat tillbaka tillbaka till en vän, som dessutom snart ska bli mamma! Det hade vi nog aldrig kunnat drömma om på den tiden när det begav sig, eller hur? :)

I dag tänker jag besöka din grav för första gången sedan stenen kom upp. Jag vet, jag har varit osynlig på sista åren.. Men det har du också. Jag vet bara inte vad jag ska göra där. Stå? Minnas? Det gör jag ju ändå.

Det skrämmer mig lite. Ristat i sten. Ditt namn. Ett datum.

Och du som bara skulle ut och köra skoter.

Jag saknar dig.