Det här med att jag flera dagar innan bokat frisörbesök alltid går omkring med ångest – tänk om jag någon gång kunde få komma hem och känna mig riktigt nöjd?

Det är samma visa varje gång. Jag säger ”bara topparna, tack”, men innan sessionen är avslutad är min lugg (som jag sparat i fem år för att få jämnlång med resten av håret) fördärvad i något sorts försök att rama in ansiktet och anpassa den till resten av ”frisyren”. Topparna blir i 99 procent av fallen uppklippta, trots att jag behöver vartenda hårstrå jag har på huvudet för att få ihop till ett ändå pinsamt försök till hästsvans.

Jaha. Så där sitter man, tunnhårig, luggklippt och gråtfärdig, drabbad av Jantelagen och andra saker man blivit itutad från födseln om att man ska vara tacksam för det man har – och ångrar bittert att man alls tänkte tanken på att gå och ta hand om barret hos en frisör, och lovar sig själv att så aldrig kommer att ske igen. Som pricken över i måste man dessutom betala för den massaker som just ägt rum.

Vad ska man säga för att bara få topparna klippta? Varför kan jag inte bara få ha hela mitt hår i samma jävla längd? Aaaaahh!!