Det är väl så man brukar säga nu för tiden? Och jag måste bara säga att på mig är det fullt applicerbart, trots att det börjar vara många år sedan jag såg ut som en vandrande pinne. För jag har testat att vara riktigt smal, på gränsen till mager, och dit vill jag aldrig igen. Ja, alltså man kan inte beskylla mig för att jag hade ätstörningar i alla fall. Jag åt som en häst, och ofta väldigt onyttigt i hopp om att kanske lämna allt det magra bakom mig. Wienerbröd till frukost, strips till lunch, godis för jämnan. Men all idrott som jag sysslade med på den tiden, förmodligen i kombination med en hög ämnesomsättning, gjorde att allt jag stoppade i mig rann av som när man häller vatten på en gås. Jag hade mer eller mindre jämt långkalsonger eller strumpbyxor under mina vanliga byxor för att fylla ut dem, jag oroade mig ständigt för att bli anklagad för just ätstörningar när folk inte kunde förstå hur allt jag stoppade i mig inte kunde fastna någonstans. Jag kände mig ofta dömd på förhand för mitt utseende.

När jag flyttade från Arvidsjaur vägde jag 46 kilo. Förmodligen inte någon bottennotering i vikten, snarare tvärtom. Där i slutet av nian var det så mycket annat man skulle hinna med så träningen blev lidande. Och jag vägde mig nästan aldrig. Det var bara jobbigt att se. Men jag misstänker att jag säkert låg på under 46 kilo i åttonde klass. En inte så häftig upplevelse när andra tjejer runt omkring fick bröst, höfter och lår.

Vändningen kom faktiskt några månader efter jag tog mitt första p-piller. Jag hade visserligen hört att man kunde lägga på sig vikt av hormonerna, men att jag skulle kunna gå upp fem kilo på kort tid. Det var helt ofattbart! Hålen i kinderna minskade, nyckelbenen blev mindre framträdande och färgen i ansiktet började komma tillbaka. Jag behövde inte längre vända mig flera gånger per natt för att det gjorde ont i höften av trycket, långkalsongerna sa jag adjöss till. Och så slutade jag att träna – BOOM – fem kilo till, ännu gladare Fia. Men förståelsen var mindre. Eller, min familj har väl aldrig varit gladare över att slippa oroa sig för om jag var sjuk eller något, tänker snarare på annat folk i min omgivning; vännen som tyckte jag var ”finare innan”, den andra kompisen som petade mig i magen så fort vi sågs, folk som kommenterade mina portioner på lunchen.

Det var en bekant upplevelse, sedd från andra sidan med helt nya ögon. Det slog mig idag att jag praktiskt taget hela mitt liv fått höra saker om min livsstil, min vikt, mina val. Tränar man inte för mycket så tränar man för lite, är man inte för smal så är man för normal, och tränar man ”fel” saker är det heller inte okej. Jag upplever att folk tycker det är mer okej om man går på pass mer ämnade för tjejer, och att man svettas sådär lagom mycket än hänger på gymmet och utmanar sig själv under vikterna. Rätta mig om jag har fel. För visst fan sticker det i ögonen på en del när man ser en tjej som väljer att ha muskler. För det är faktiskt ett medvetet val man gör.

Hon ser ut som en man

Det där är inte kvinnligt

Vad håller hon på med

Så fult

Hon måste ha en störd kroppsuppfattning

Men vem är du att döma? Och vem är jag att ha en åsikt om att du väljer att inte göra som jag gör?

Jag tycker inte om att känna mig hjälplös. Jag gillar att klara av saker på egen hand, att öppna min egen jävla syltburk och flytta en säng om så skulle behövas. Jag gillar att känna mig stark, att orka, att våga och att vinna. Jag älskar mina former och att jag faktiskt har alla förutsättningar i världen när jag går in en butik och vill hitta ett par byxor. Jag behöver inte köpa barnkläder längre och klippa bort lapparna i skam.

Strong is the new skinny, just go ahead and deal with it!