Det man inte vet mår man inte dåligt av, men det man vet kan driva en till vansinne. Som idag till exempel. Jag skulle hämta upp Mackes mormor hemma hos henne. Bilen var stekhet sedan den stått i solsken halva dagen, och jag tänkte vara snäll och vädra innan hon skulle hoppa in i bilen. När jag kör ned rutan på passagerarsidan ser jag till min förskräckelse hur en spindel modell GIGANTISK faller ned från rutan och försvinner under sätet.

Panik.

Det finns inget jag är så rädd för som spindlar, och min rädsla är så påtaglig att jag skulle vilja kalla det för fobi. Hjärtat började rusa, kallsvetten trängde fram i pannan och jag började skaka. Jag körde snabbt så inni helvete till Mackes mamma där vi skulle äta middag, med mormor och spindel i bilen. Det var fan på gnällen att jag började lipa över den sjuka situationen jag hamnat i.  Väl framme lämnade jag mormor i sticket, (så nobelt av mig!) sprang ut ur bilen och in i huset för att be om undsättning. Jag skulle ju köra till Arvidsjaur ikväll, och tänkte inte ha någon fripassagerare med sådär många ben och ögon.

Tapper make som man har så förstod han problemet; skulle den där spindeln få för sig att göra en walk-about i bilen medan jag körde så skulle jag köra i diket av rädsla. Han gick ut och började leta, och ni kan aldrig förstå min lättnad när han faktiskt hittar spindeln under bilmattan och dödar den.

Reflektion:
Kan ni tro att den där spindeln någonsin kunnat föreställa sig att det var i en blå Volvo S40, en solig söndag i mitten av juli, som han skulle till de sälla jaktmarkerna vandra? Troligtvis inte. Man vet aldrig vad ödet har i behåll för en. :)