Känslan när man möter en gammal plågoande, och det är hon som slår ned blicken i marken först. Hela mitt inre skrattar, även om det kan kännas som en löjlig sak att bli glad över. Jag är inte arg längre. Inte ledsen heller för den delen. Så nära låter jag bara ett ytterst selekterat kompismaterial komma nu mera. Men visst är det väl skönt att få vara lite småaktig i smyg.

Jag råkade dessutom ha den bästa hår-dagen på väldigt länge, samtidigt som hon inte lyckats lika bra denna måndag morgon. Just sayin’… ;)

Small battles won.