Har gått nästan hela veckan nu o funderat på drömmen
jag hade om Micke förra helgen . Är det så att jag hittar på
mina egna drömmar som jag vill drömma, eller är det han
som spelar upp en film för mig för att berätta något?

Jag blir fan inte klok på det här alltså.

Jag kan fortfarande höra din röst i mitt huvud när jag blundar och minns dig,
och ibland när regnet faller känns det som om du är nära. Så länge jag inte
tänker på att du inte finns här går dagarna undan, men så fort tanken kommer
så blir jag så fruktansvärt förtvivlad.

Jag är så glad att minnena fortfarande är färska, trots alla år som gått. Jag
minns Valborgs i Abborr när vi låg o pratade hela natten, vilket år det var är
orelevant. Det är säkert jättelängesen, och jag kan inte vara mer tacksam för
att jag minns det som det var igår. Jag minns när vi körde skoter som galningar, 
och vi bytte hjälm så att du kunde se något genom mitt visir. Min mascara rann
som Niagarafallet och du skrattade åt mig när vi stannat.

Jag minns också när du körde över vattnet med mig bakom för 
första gången, hur arg jag var. Och när du fick knåda en snus åt
mig för att jag inte dög till det själv. Jag minns hur mkt jag älskade
att vara i Abborrträsk, och att det var tack vare dig, Kenneth och Challe.

Du är verkligen en av mina bästa vänner Micke, och det finns ingen
som någonsin kan ta den platsen ifrån dig.

Till nattens bravader. Krajas hotelldel brann ned till grunden. Min kille
är deltidsbrandman och var en av dom som var rökdykare för kvällen. Snacka
om att jag mår dåligt när jag vet att han är ute på farligheter. Livet är skört,
det kan vi snabbt konstatera efter allt som hänt, och bara ödet bestämmer
när det är dags.

Jag var vaken till halv 3 på morgonen, låg och vred mig och föreställde mig
alla möjliga scenarion där de hade kunnat gå snett. Kanske är jag harig, men
jag är så otroligt rädd att förlora honom.

fia. don’t you dare leaving me