Fönstret på baksidan av huset stod på glänt. Hettan från den skoningslösa solen dansade mot den glödande asfalten och luften var tungandad som filmjölk. De söndervittrade träden kastade korthuggna och ilskna skuggor mot husväggen, men erbjöd ingen barmhärtighet för gardinerna i fönstret. De var solblekta och minde om ett årtionde som för längesedan passerat.

Stanken var outhärdlig.

En illavarslande känsla slog mig lika hårt som doften. Jag sökte djupt inom mig efter mod när alla celler i min kropp vrålade till mig att vända om. Men jag var på jakt och hade inga intentioner att avsluta den på grund av en känsla. Rädsla är en känsla, och en känsla kan inte döda dig.

Ett hjärtskärande skri fick mig att nyktra till; det skar som rakblad genom min själ och fick gåshuden att fortplanta sig över min kropp. Jag stannade upp ett ögonblick, övertygad om att jag sett en gestalt röra sig innanför fönstret. Många frågor rusade genom mitt huvud. Var jag inte ensam?

Tre snabba smällar. Precis som pistolskott, men snärtigare och mer högljudda. Instinkten kastade mig mot marken och jag landade på mage på den ockraröda jorden. Svetten lackade mitt ansikte, hjärtat hamrade i min bröstkorg och jag skakade som ett asplöv av adrenalinöverskott.

Slut. :)