För er som ser Grey’s Anatomy vet att det är inne i ett känsligt skede efter att George dött i en olycka. Det är så vansinnigt hjärtskärande att se hur hans vänner en efter en inser att han är borta och påbörjar sitt sorgearbete.
Jag var där för inte mer än 1½ år sedan. Trots att det gått ganska lång tid sen Micke dog så går det nästan inte en dag utan att jag tänker på honom. Låter kanske klyschigt men det är faktiskt sanningen. Det är visserligen inte lika jobbigt längre, jag minns inte när jag grät sist, men det känns som att det fanns så mycket som jag aldrig hann säga. Om han för helvette hade kunnat svara när jag ringde kvällen före dödskraschen! Det samtalet hade inte varit något annorlunda från alla andra samtal, men jag hade åtminstone fått säga hejdå, utan att veta att det var för alltid.
Tänk att en människa kunde sätta sådana spår i mig. Jag vill inte ens tänka på hur det skulle vara att förlora Macke.
Grey’s må vara en ganska klyschig serie bland många andra, men en sak är säker, dom träffar så inni helvetes rätt ibland. Jag gråter i och för sig till det mesta. Naturfilmer med djurungar som är skadade, barn som svälter eller far illa. You name it. Men det här är annorlunda. Jag blir nästan ledsen på riktigt tills jag åter igen blir medveten om att jag faktiskt inte sitter ensam vid TV:n och att det inte är min sorg, det är någon annans.
Så, med det sagt så önskar jag er en god natt. Ta hand om er och varandra!
What we do in life echoes in eternity.
