Jag har lyckats. Slutligen. Jag trodde aldrig att det var möjligt, men här sitter jag nu, några dagar senare med en färdig artikel om MS! Lyckan är fullständig. Undra om man alltid kommer att bli lika glad när man färdigställt en artikel? Troligtvis inte, det är bara passa på att må.

Dessutom firar Kalix folkhögskola 70-årsjubileum idag. Det blir tacobuffé på skolan med efterföljande barkväll(?) och trevligheter. Angående baren som tydligen skulle vara i skolans matsal så törs jag inte uttala mig, det ska bli kul att se vad dom ställt till med för ett kalas!

Jag ser fram emot tacos och funderar om jag ska plåga min redan svårt sargade kropp med ett gymbesök lite senare. Det återstår att se, jag har fortfarande träningsvärk och lider av sviterna sen spökbollen i tisdags.

ÅÅåååååååå, tala om för mig varför man måste besitta ett IQ som en fiskmås för att videoblogga! Jag tänker på Amandavardet.blogg.se som är så tragiskt skrattretande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Har ni tid att bli mållösa av förvåning och förbannelse så rekommenderar jag er att ta en titt på spektaklet.

Å hur orkar jag bry mig? Svaret är enkelt – jag hittar anledningar till att slippa ta itu med min MS-artikel och har nu kommit så lå(n)gt i mitt letande att jag florerar bland dumma blondiners desperata rop efter uppmärksamhet. Facebook i all ära, men efter en hel dag så söker man spänning på annat håll.

Det är nog middag jag behöver, och en massage, och ett glas rött vin, och kanske ett till, och en ostbricka, och någon som berättar för mig hur duktig jag varit idag, och en utlandsresa..

..eller bara en bra idé på hur jag ska knyta ihop min artikel.  

ps. tala om för mig hur man kan bli så satans pissnödig av en halv kopp kaffe, att man får frostbrytningar! Det handlar kanske om en deciliter! ds.

Joserrusåatte, i veckan är det faktaartiklar som gäller. Jag kämpar med en om MS och tycker att jag faktiskt tagit mig en bit på vägen. Har intervjuat en kvinna som lever med MS, och det är tankeväckande och sjukt nyttigt att höra om hennes kamp. Jag har fått mig en rejäl tankeställare, saker som jag ser som självklarheter kan för henne vara en omöjlighet.

Men så svårt att ställa dom där frågorna som man länge undrat över. Det känns som om jag gör intrång i hennes privatliv trots att hon vänligt förklarar när jag inte förstår. Det är så jävla starkt, och här sitter jag och blöder inombords av medlidande.

Det är inte lätt alla dagar.