Ännu en helg har passerat. Macke har koncentrerat sig på köket medan jag har tagit hand om Sune. Vi försöker vara ute så mycket det bara går för att slippa kaoset inomhus. Hur mycket vi än försöker dammsuga och hålla undan så blir det ändå väldigt fort dammigt och eländigt även i resten av huset! Gissa om jag längtar tills all spackling och slipning är över… 

Köket kommer i alla fall på onsdag, och det är ju då det kommer att börja synas hur slutresultatet är tänkt. Så spännande! 

Tacksam för det fina vädret som varit. Även om det inte är dags att plocka fram shortsen riktigt ännu bidrar solen till att det ändå så smått börjat grönska. Äntligen! 

Jag har tänkt mycket på mormor sista dagarna. Hur orättvist allt blev. Bara 73 år gammal, utan förvarning. Jag låg i en solstol på Kreta och tänkte på helt andra saker, hade aldrig någonsin så mycket som nuddat vid tanken på att hon skulle vara borta när jag kom hem från semestern. Solbränd men förtvivlat olycklig. 

Och så blir det så här, att man får se hur det skulle ha kunnat vara. Facit. Alternativet att säga hejdå. Plötsligt vet jag inte vad jag hade valt om jag hade fått privilegiet att välja; chocken, tomrummet, känslan av att aldrig ha fått avsluta det på riktigt. Eller tiden att sitta ned, se varandra i ögonen, hålla hand, famla med sånt man borde säga, vill säga, inte törs säga. Och sånt man säger bara för att säga även om allt det viktiga, riktiga, vilar mellan raderna och fyra ögon.

Vi ses? Sköt om dig? Lycka till? 

Jag hade nog redan sagt allt, även om det inte kändes så precis när jag fick veta att hon hade dött. Och ibland är det kanske enklare med ett ”vi hörs när jag kommer hem” än ett ”hejdå.”

I efterhand. 

Ååååh, det är verkligen roligt när man hittar sig själv igen under den där mörkbruna/svarta kalufsen jag hade i vintras! Steg för steg har jag blivit ljusare och har verkligen varit lika nöjd alla gånger. Aldrig mer hemmafix om det inte är mörkare jag tänkt bli!

Så här blev det efter dagens session hos Maria! 

Så hände det till sist: morfar fick sålt huset. Papperna är klara. Det känns bra men konstigt. Konstigt men bra. 

Vemod. Alla tidiga morgnar man vaknat till kaffekuliss och gungstolsgung. Alla korvslantar man ätit med stuvade makaroner. Solsken silat av spetsgardiner och tårar som fällts över skrubbade knän och orättvisor. Alla famnar man drunknat i i hallen, både ”hejdå” och ”längesen sist!” Rabarber, båtturer och bad. Piprök, stickningar och mandelpotatis. Lynx 5900. 

Jag är glad och ledsen på samma gång. Har alltid vetat att det skulle bli definitivt en dag. Att min barndom skulle upprepa sig för någon annan liten Fialotta. Att någon annan skulle få gnugga röken från en kaffeeld ur ögonen, se solen gå ned över Wernersviken, riva gräs med tårna och lyssna på Drömmen om Elin på dragspel. Min barndoms somrar som ljuva sanndrömmar med solvarma hallon. Trygg. 

Ett kapitel avslutas, ett annat påbörjas. Cirkeln sluts. Av alla nätter jag sovit på övervåningen i Mellanström, först med mamma och pappa, sen med storebror i ett eget rum, kan jag, hur hårt jag än försöker, inte minnas vilken som blev den sista. Jag undrar om jag skulle ha legat vaken hela natten om jag vetat. Hade jag gjort något annorlunda? Strukit fingertopparna längst väggarna som ett sista farväl? 

Det går inte många dagar utan att jag minns min mormor, och idag tänker jag på henne lite extra. Jag är övertygad om att hon kommer gilla den nya ägaren, för det gör jag.

Det är inte mycket som blir sig likt när man är mitt i en renovering. Idag åt vi middag på garagegolvet, men det gick bra det med! :) Sune är en sån sköning, det är inte så noga hur det går till, bara han får äta när han är hungrig! 

Det tar sig i köket också, i morgon kommer elektriker och rörmokare. Några steg närmare ett färdigt kök. Som jag längtar!