Ungefär 14 dagar in i Sunes tionde utvecklingsfas är jag och Macke ungefär så utmattade som vi varit under de senaste sprången. Helt jävla slutkörda! Det är så otroligt hur en sån där liten kropp kan få fram så jävulskt höga och nervsvagande ljud som han gör. Hela tiden. Och jag vet ju att när språnget är över blir han en helt annan unge. Lite som att han blir besatt av jävulen en månad, och sen bara är sig själv en morgon när vi vaknar. Han kan ligga och filosofera i egen säng på morgnarna – går inte från noll till hundra så snart han slår upp ögonen och skriker halsen ur sig tills vi lyfter upp honom ur sängen. Han kan äta i lugn och ro, har god aptit och är oftast ganska nyfiken på mat. 

Sune är det bästa jag vet och det bästa som hänt mig, men just nu är det enda jag vill är att få en lugn natt och en lugn dag utan all hysetrisk gråt och skrik som varit på sistone. 

Och det hjälpte naturligtvis inte till att han åkte på jordens förkylning med jättejobbig hosta som kronan på verket. 
Två veckor till. Två. Sen är det över för den här gången. Älskade tjorv. <3 

En kväll för några veckor sedan. Han hade ätit så mycket den dagen att naveln ville ploppa ut, lite som den kan göra på gravida kvinnor. :D

Mange fyllde 30 igår, så jag ställde mig och bakade en somrig tårta. Det blev en med kokosbotten, rabarberkompott, vispgrädde och jordgubbar. Den blev så himla god! Jag gillar ju inte när det blir för sött, och den här tårtan var precis lagom syrlig för min smak. Tummen upp! 

Nu när köket börjat likna ett kök och faktiskt går använda som ett (ni ska strax få se hur fint det börjar bli!), har jag börjat få tillbaka feelingen för matlagning igen. Igår slog jag på stort och kokade rabarberkräm och gjorde sylt på jordgubbar och rabarber. Sommar på burk! 

Vad gäller bilden på benen försökte jag bara illustrera hur blek och eländig man kan känna sig efter typ nio månader utan så mycket som en UV-stråle på kroppen, men den bilden slog lite fel på Instagram när det visade sig att jag tydligen är långt ifrån blekast av mina vänner. Haha. Nå väl, några veckor med bra väder borde väl råda bot även på de blekaste benen! ;) 

Hemma med febrig och hostig lilleman idag. Vi har inte gjort särskilt mycket vettigt, mest sett på tv. Hann vara ute i solen och rensa lite ogräs stunden Sune sov efter lunch. Annars håller vi oss inomhus och kurerar! 

Det är inte lätt att vara liten alltid. 

Det finns verkligen dagar när ens egna bekymmer och orättvisor framstår som fullkomligt triviala i jämförelse. Nåddes av ett jättetråkigt besked igår och det finns liksom inget slut på empatin. 

Ena dagen finns man, andra dagen inte. Det är inte meningen att folk ska dö unga, så är det bara.