Plötsligt känns lägenheten fruktansvärt ogästvänlig. Skuggorna i hörnen kastar sina mörka rockar efter mig och jag blir svald av obehag med hull och hår. Så kan man också beskriva hur det känns när det går ett brandlarm. Jag fattar inte varför, men så snart den där jävulens jourpipen sätter igång sent på kvällskvisten eller på natten så blir jag supermörkrädd och paranoid nå jävulskt.

Så vitt jag vet efter alla år i den här lägenheten så finns inga monster under sängen. Inte i garderoberna. Inte i förrådet heller. Men någonting händer när larmet går och macke skyndar iväg. Kanske någon kemisk kedjereaktion. Ja, eller bara hjärnspöken. Jag kommer aldrig att vänja mig vid tanken att han frivilligt går in i ett brinnande hus, när det kloka är att stanna ute. Än mindre kommer jag att kunna förlika mig med tanken på att han drar på sig syrgastuber och rökdyker för att eventuellt hitta folk som är kvar i det brinnande eldhavet.

Obehag i en liten ask.

Nu ska jag skärpa mig och tända lyset på toaletten, bete mig som en vuxen och fullfölja tandborstningen.