Kan ni tänka er att när jag var yngre var en ganska lugn och harmonisk människa? I alla fall så till vida att jag lätt kunde ägna timtals för mig själv med näbben i en bok eller med musik i hörlurarna – utan att känna mig minsta stressad. Då läste jag minst en bok i veckan, sista böckerna jag läst i vuxen ålder var Hungerspelstriologin, och det börjar vara bra många år sedan nu. Men så gör sig också stressymptomen påminda allt för ofta.

Jag har gått omkring och saknat den egenskapen hos mig själv. Att helt själviskt och självständigt ta beslutet att ägna i alla fall en timme åt något annat än Facebook, Twitter, snapchat, tv:n eller andra ytligheter. Så när jag stod där på Coop i går kväll var det i ren desperation jag slängde ned första bästa pocketbok i korgen, redo att starta mitt nya avstressade liv. Eller damma av det gamla. Vilket som. Jag läste inte ens på baksidan av boken utan lät framsidans layout bestämma. Ett par knallrosa vantar håller i en snöboll på en blå bakgrund. Det såg bra ut.

Så, det var steg ett. Steg två är att faktiskt öppna boken och få den läst och det kan vara allt annat än okomplicerat om du heter Sofie Abrahamsson. Jag känner verkligen hur hela kroppen vägrar slappna av, hur den alltid känner sig tvingad att göra något, stressa någonstans, uträtta viktigheter. Men jag är ju ledig. Jag har en hel veckas ledighet och allt annat än bråttom någonstans. Så motvilligt öppnade jag boken. Tänkte ”jag läser första sidan, känns det allt för gräsligt så hittar jag på något annat.” Nu är klockan efter sex på eftermiddagen. Fyra timmar har passerat och halva boken är plöjd. Jag vet att jag borde fara på gymmet, men jag investerar ytterligare en timma i lösningen innan jag beger mig dit.

För att jag kan. För att jag bör. För att jag måste.