Man ska vara lycklig för det lilla. Idag blev jag extra glad när jag hittade ett örhänge som jag trodde var för evigt förlorat. Och sen ringer mamma och berättar att en gammal klasskompis till mig har fått nya lungor. Då blev jag ännu gladare för att jag kunde bli så glad över att hitta ett borttappat örhänge. Och för hennes skull också förstås.

Ibland blir det bara så där. Ja, men ni vet, påtagligt. Det kunde ha varit jag som fått livet tillbaka i form av nya lungor, istället sitter jag här och irriterar mig över att mina naglar är för svaga och bara går av hela tiden. Och blir glad över ett återfunnet örhänge. Man ska vara glad så länge man kan bli glad (eller för den delen irriterad) över små, triviala saker. Man vet ju aldrig, någon gång kanske min högsta önskan också kommer att vara ett nytt, fräscht organ. Och att det skulle vara det enda som kunde göra mig genuint glad.

Frågan är om man vet vad glädje är förrän man berövats ett liv och sedan fått det tillbaka. Men jag har i alla fall örhänget i fickan.