Vad små vi blir. Och rädda, trots att vi vet att vår tid är begränsad. Läkarna sätter namn på våra fiender. Klär våra defekter i odds. Och vi förnekar, skjuter tankarna på det oundvikliga ödet åt sidan. Planerar för ytterligare 50 år. Tänker att man egentligen inte behöver ha så bråttom, för det kommer ju alltid en morgondag. Och det drabbar ju alltid någon annan. Tills. När en granne, en bror, en bekant bara kan lita på vetenskapen, de genetiska förutsättningarna, Gud den allsmäktige eller tomtarna på loftet.

Vad små vi blir. Och rädda. Hur intelligenta vi än är, hur många högskolepoäng vi än har, hur många år vi än levt, hur mycket pengar vi än har i plånboken. När det kommer till kritan är vi bara människor. Samma defekter, samma parasiter, samma fiender, samma hjärnspöken och samma rädsla för vad som händer när det tar slut. På så sätt är vi ganska lika du och jag.