Det är att se en människas kamp för att bli accepterad.  Som misslyckas, faller och skrubbar knäna. Sitter där på marken med tårarna i ögonen och en självrespekt som är lika med noll, väntar på en hjälpande hand men får inget annat än kalla blickar från robotar vars enda mål är att göra som man alltid har gjort. Får inte så mycket som en tanke. Döda fiskar som följer en kall ström.

Och till vems vinning? Och varför? Är det för att vattna ens eget ständigt törstande ego? Eller behöver vi ”misslyckade folk” för att själva känna oss bättre som misslyckade människor? Jag undrar bara, ska man ens behöva kämpa för att bli accepterad?

Det gör så jävla ont i mig att se allt detta spelas upp framför mig, som en gammal utsliten repris som passerar revy. Och egentligen spelar mina ord ingen roll längre, det är för sent. En människa som en gång förlorat tron på vänlighet kommer aldrig att lita varken på mig eller dig.

Och allt detta har vi skapat. Tillsammans som en armé döda fiskar. Känns det inte underbart?