Det tycker jag att min morfar visar mig varje dag – att det aldrig är för sent. För det är jag honom evigt tacksam. Det är inte för sent att börja om bara för att man är pensionär. Att åka på sin första charter, göra något som inte följer mallen, att mot alla odds faktiskt finna glädjen att leva igen efter en stor förlust. Det är aldrig för sent att börja motionera, att skaffa en ny hobby eller för den delen; skaffa nya vänner eller ny partner.

Jag har aldrig förstått människor som inte kan unna en annan en nystart. Trångsynt, rent av. För vem ska man gå och leva i misär? För den som vill hålla fast vid det gamla och är rädd för förändring? För dom som inte köper att livet förändras? Är det någon som tycker att det låter vettigt? Nä, jag tänkte väl det…

Så, får alla er där ute som har åsikter om hur annat folk bör leva sina liv – börja lev era egna. De går inte i repris.