Ni vet sådana där dagar när man nästan ger upp , inte kliver ur sängen, letar motivation under badkaret, tänker att det vore bäst att bara sjukskriva sig. Tankspritt biter på en nagel fastän man inte borde, tar på sig omaka strumpor som, ironiskt nog, liksom blir den där droppen som får bägaren att svämma över och får en att missa frukosten som man så innerligt behöver för att inte drabbas av blodsockerfall som i sin tur leder till ännu sämre humör och ännu fler tankar på att bara ge upp och gå hem och dra något gammalt över sig.

Fan va tråkigt livet skulle vara om man inte hade sådana dagar. Vilken utmaning hade det varit att bara kliva upp, glida i rätt strumpor varje dag, dansa i sig frukosten med de perfekta naglarna som man avsiktligt inte bitit på och bara fortsatt vara den där fantastiska människan som inte några knivar i världen hinner nå, inte ens när de kastas mot ryggen i medvind.

Precis. Ni ser vad jag gör här; vänder en skitdag till något positivt. Jag är inte untouchable, men jävligt svår att knäcka när jag gett mig fan på att det alltid finns någon som har det värre.