Känslan när man klickar på skicka och med det lämnar ifrån sig ett nyhetsjobb som varit en följetång sedan början av förra veckan. Obetalbar. Och det bästa av allt, i morgon när jag slår upp tidningen kommer belöningen. Och kicken. Det är lite som lilla julafton att se vad respektive tidning gjort med materialet och hur de tänkt grafiskt när de ritat sidorna.

En filosofisk tanke slog mig förresten idag. Vet inte hur eller varför, men jag kom på att hur fullt ett hjärta än kan tyckas vara, finns det alltid plats för vänliga människor. Spelar liksom ingen roll hur många gånger man blivit sårad och lovat sig själv att stänga hjärtat för allt eventuellt inträde för all framtid. På något vis lyckas man alltid göra plats. Man makar undan de trasiga bitarna, arkiverar dem som hopvikta mjölkpaket, lägger på hög och gör allt man kan för att glömma dess existens. Och så börjar man bry sig igen. Det är fint tycker jag! Man kan ju inte veta i förväg vilken frukt som är rutten inuti.

Så. Slut på filosofin och dags att sova. Men först tre låtar alla borde lyssna på åtminstone en gång.

1. Donkeyboy – cityboy
2. Fun. – we are young
3. Urge overkill – girl, you´ll be a woman soon (Måste bara älska Quentin Tarrantino för hans filmmusik. Magisk!)

För övrigt måste jag bara säga en sak. Information är oftast bra, men var inte det här att gå till överdrift? ”Det rör sig fortfarande om mindre delar, det är inte några kroppar som hittats.” Wtf? Hur mår jag eller någon annan bättre av att veta hur stora delar kvarlevor man hittat från fem militärer som exploderat tillsammans med ett plan i en krasch? Herre min Jesus.