Alltså, man hör det ju bara på namnet – jeggings – att här är det något fuffens som försiggår. Om man börjar med att titta nedifrån: Bra byxa, tighta ben och fin passform. Men så när man kommer högre upp. Resår i midjan? Pannkaka direkt. Det kan inte finnas något som känns så mycket dagis som resår i alla dess former. ( för att inte nämna tidigt 80-tal med brun plysch OCH resår. Hemska tanke.) Därför har jag konsekvent dissat jeggings ända sedan de såg dagens ljus för första gången. Jag är ju vuxen och vet mycket väl hur man drar upp en gylf och knäpper en knapp. Nyhetens behag har liksom aldrig nått konservativa mig. Förrän igår.

Där står jag och behöver nya byxor, men modet med megahöga midjor faller mig inte riktigt i smaken. Jaha. Ingen affär idag alltså, när 99 procent av alla byxor slutar strax under bysten numera. Eller… Jag fingrar lite oskyldigt på ett par jeggings och tänker ”det skadar ju inte att prova dem iaf, inte för att jag någon gång kommer att köpa ett par. Men prova kostar ju inget…” Väl i provhytten är jag mer skeptisk än jag någonsin varit tidigare. Jag tittar föraktfullt på resåren men lyckas ändå krångla på mig byxorna. Och PANG! Som från ingenstans så sitter ju givetvis mina jeggings som en smäck. Hur jag än försöker bortförklara det så är det ju bara inse; priset är kanon och bara därför måste jag köpa två.

Och det var så det gick till när jag sällade mig till skaran som smyger upp mina jeggings i hemlighet med ryggen mot omvärlden, och sedan gömmer resårkanten under ett långt linne. För helt okej känns det ju fortfarande inte.

Ingen behöver ju få veta hur det ser ut under tröjan!