Ligger och lyssnar på gamla klassiker av Whitney Houston. Ja, man kan väl praktiskt taget säga att hela hon är klassisk som bara den.

För er som inte vet det så var hon min stora idol under hela min barndom och det finns inte många texter jag inte kan utantill. Ni förstår inte vilken enorm nostalgi och kärlek som dunkar i mig när jag hör henne dra efter andan inför sista refrängen i I will always love you, och brista ut i AND IIIIIIIIIIIIIIIII WILL ALWAYS LOVE YOOOOOOOOUUUUUUU! Det är magi. Det är så bra att det gör ont i bröstet, och det kommer aldrig att bli något annat!

Tänk att jag var så passionerad av hennes musik så himla tidigt. Jag minns det inte själv, men min familj har berättat om när jag sjunger med till Saving all my love. Jag kunde ju inte engelska, och än mindre förstod jag vad hon sjöng, men jag måste ha hittat något där och då. För så här lät det, nästan. Delar av refrängen alltså.
Seeeeeme låma laaaaa me looooooo
Mycket nyskapande trots sina fel här och där. haha.

Jag minns så väl en gång när jag och min bästis Daniella hade skrivit brev på engelska till Whitney Houston. Vi var väl, kan man säga, lite av groupisar på den tiden. Uttrycket var kanske inte myntat, men vi behövde ingen titel för att avguda henne. Många veckor gick och precis som vi tappat allt hopp om att någon gång få ett svar så dyker det upp. Brevet.

Det var det vackraste brev jag någonsin fått. Det var fyllt med reklam från hennes fanclub där man kunde beställa muggar, t-shirts och affischer som formligen skrek 80-tal. Jag trodde verkligen att hon hade lagt papperna i brevet själv och slickat igen det precis som jag hade gjort med hennes brev. Jag var så överlycklig att jag hade kunnat dö där och då, färdig och fulländad.

Det kopierade brevet med hennes kopierade autograf hängde som ett heligt krusifix på min anslagstavla i vad jag gissar blev många år. Jag hade fått brev av Whitney Houston.

Och där avslutar jag mitt skriveri för ikväll. Mysigt med barndomsminnen. :)

Bild lånad från Google.se