I mitten av december, under den sista veckan av min semester i Thailand, nås jag av ett besked som vänt upp och ned på hela min tillvaro. En nära anhörig till mig är sjuk, vem och hur känns inte relevant att dela med mig av i nuläget, men jag kände ändå att jag måste skriva något. Det är så jag lättar hjärtat, läker och bearbetar.

Ni vet hur man tittar på sjuka människor och tänker ”tur att det inte drabbar mig”. Nyhet: det kan visst drabba just dig. Eller ännu värre – en nära anhörig. Åskådare, är ordet. Lägg till vanmakt, förtvivlan, ovisshet, hjälplöshet och ångest. Det är vad man tampas med under dygnets alla timmar, även den sovande delen.

Jag skulle kunna rabbla klyschor i evigheter; fånga dagen, somna aldrig osams, livet är för kort för att vara arg. Och vet ni vad? De stämmer, vart enda ett av dem, vi är bara för jävla självupptagna för att förstå det. Jag har varit arg, förnekat, upplevt bakslag, kommit tillbaka, trillat dit igen. Känt mig så liten, gråtit, bett – ja, till och med rivit mig själv i armen för att flytta smärtan från hjärtat till dit jag kan hantera den. Och jag kräver ingen empati, inga varma ord, inget ”lycka till”, ingen klapp på axeln.

Det enda jag kräver är förståelse. Det enda jag kräver är att ni ska förstå att jag ibland inte kan vara 100 procent Fia, inte orkar diskutera, inte vill, inte kan, inte har lust. Och detta utan att jag behöver påminna om att det finns en anledning.

Snälla, försök förstå.