Ja, hej bara! På måndag är det dags. Två veckors inskolning, sedan är Sune inne i förskolerullarna. Om han bara visste hur många år skolbänk han har framför sig! Det känns lite både och. Kul för honom, han behöver massvis med stimulans nu, nästan så att man känner att man inte räcker till när öppna förskolan och kyrkis är stängda.

Han kommer med all säkerhet att ha roligt där och lära sig massvis med nya saker. Men det sticker samtidigt till i en. Vår lilla kille ska ta ett stort steg mot att bli mer självständig. Jag ska gå upp i tjänst, tillbaka till vardagslunken. Jag vet att allt handlar om att vänja sig, och vi är knappast ensamma om att gå igenom den här oundvikliga förändringen. Men en del av mig vill bara ha honom i knät, vagga honom fram och tillbaka och inte dela med mig minsta lilla av hans uppmärksamhet och närhet. En annan del av mig erkänner att det är ytterst sällan han har tid att ligga stilla så pass länge att man skulle kunna kalla det för mysig stund. Och jag tänker att det är så här det kommer att vara för resten av våra liv – en konstant separationsångest. Först flyttade han ut ur vårt sovrum, sen ska han börja på förskolan, sen kanske han vill ha ett rum på övervåningen. Gå gymnasiet någon annan stans.

Älskade lilla Sune. Han är det finaste jag vet.