Efter en natts välbehövd sömn känner jag mig fit for fight igen. Märkte framåt kvällskvisten när jag kört hem från Piteå hur jag blev jättetrött redan vid tio – inte riktigt likt mig som skulle kunna nattsudda långt inpå småtimmarna om det bara fungerade med jobb och det övriga livet. Klockan har äntligen fått komma ut ur plasten och hade släppt en del färg under natten. Robert tog i rätt rejält med svärtan för att den kommer att blekas med tiden. Längtar tills den har läkt!

Hur var det då? Ja, jag hade nog föreställt mig att det skulle göra betydligt ondare än vad det gjorde. Med det optimistiska måttot Vänta dig alltid det värsta så blir du inte besviken kommer man långt. ;) Det gjorde som ondast när Robban gick tillbaka på ställen han redan tatuerat på för att skugga eller fixa till något. Summa summarum: man överlever, men skönt vet jag väl inte om det var.