Ungefär 14 dagar in i Sunes tionde utvecklingsfas är jag och Macke ungefär så utmattade som vi varit under de senaste sprången. Helt jävla slutkörda! Det är så otroligt hur en sån där liten kropp kan få fram så jävulskt höga och nervsvagande ljud som han gör. Hela tiden. Och jag vet ju att när språnget är över blir han en helt annan unge. Lite som att han blir besatt av jävulen en månad, och sen bara är sig själv en morgon när vi vaknar. Han kan ligga och filosofera i egen säng på morgnarna – går inte från noll till hundra så snart han slår upp ögonen och skriker halsen ur sig tills vi lyfter upp honom ur sängen. Han kan äta i lugn och ro, har god aptit och är oftast ganska nyfiken på mat. 

Sune är det bästa jag vet och det bästa som hänt mig, men just nu är det enda jag vill är att få en lugn natt och en lugn dag utan all hysetrisk gråt och skrik som varit på sistone. 

Och det hjälpte naturligtvis inte till att han åkte på jordens förkylning med jättejobbig hosta som kronan på verket. 
Två veckor till. Två. Sen är det över för den här gången. Älskade tjorv. <3 

En kväll för några veckor sedan. Han hade ätit så mycket den dagen att naveln ville ploppa ut, lite som den kan göra på gravida kvinnor. :D