Åh. Herre. Gud. Den där träningsvärken som jag redogjorde för i förra inlägget – glöm den. När man håller sig in i det sista för att gå på toaletten och nästan får göra behovet rakt i brallan för att slippa nedstigningen till ringen, då vet man att man inte rört sig på en månad. Alltså ni vet när det gör så ont i både låren och rumpan så att man måste hålla i sig i toalettringen och använda armarna som hävstång för att ens klara av att sätta sig. Då är det fanimej allvarligt.

De brukar väl säga att värken är som värst två eller tre dagar efter träningen, men det här är inte roligt längre!

Ja och den där fantomluggen kanske jag måste redogöra för också. När jag och Sofia satt och glodde på Idol så blev jag ytterst tvärless på min ganska så nyklippta pannlugg. Jag trivs jättebra i den, det är inte det. Men när luggen inte är så där nytvättat fräsch och ofet så känns livet inte lika roligt längre. Jag brukar inte ha problem med fett hår, men av någon anledning så blir luggen fet från början när jag nyligen klippt mig. Kanske handlar det om en acklimatiseringsperiod.

Nå, i alla fall. Där jag låg i soffan och plirade fram mellan luggstriporna så kände jag plötsligt en stark vilja av att vilja få bort den ur ansiktet. Som alla hårfagra typer vet så är hårnålen guds gåva till människan och har räddat fler liv än bara mitt. Jag nålade upp luggen och fortsatte TV-tittandet med klarare blick. Men döm om min förvåning när det fortfarande kändes som att luggen låg där och irriterade. Jag fick känna flera gånger för att förvissa mig om att den inte fallit ned igen. Därav fantomluggen.

Förresten så kanske det är på sin plats nu att visa hur jag ser ut i min lugg, nu när vi liks pratar om den.