Detta eviga Facebookgnäll. Folk ”passar på” när tillfälle ges att sticka någon i sidan med syrliga kommentarer om allt mellan himmel och jord. Frågan är bara om vi verkligen är så bittra på riktigt, eller om vi helt enkelt inte förstår att Facebook också är en verklighet – fast på avstånd.

Är det det som gör folk så frispråkiga? Avståndet? Att man inte behöver se sina fiender i ögonen när man kastar ur sig sina spontana, ofta negativa och bistra tankar? Att man går miste om reaktionen från den som är föremål för kommentaren? Jag törs slå vad som att de människor som använder Facebook som sin personliga kanal för negativ dynga, aldrig i det verkliga livet skulle våga vara ens hälften så uppkäftig som bakom en internetprofil. Men vad folk verkar ha glömt är att ens namn är ens varumärke, oavsett var du väljer att synas.

Och denna törst efter konflikter och ändlösa diskussioner som mer eller mindre alltid urartar, till vilken nytta – undrar jag. Hur lycklig är den som letar fel i allt? Till vilken vinning för en själv? Missförstå mig rätt, jag värnar om en öppen dialog oavsett vad det handlar om, det är viktigt och det finns mycket att tjäna på vettiga resonemang. Men vem orkar delta när den mest positiva tråden alltid trasas sönder med negativa argument?