Åkte till Umeå för att bringa klarhet. Konkretisera. Se och förstå. Åker hem med ungefär samma känsla av overklighet som tidigare, men med en starkare förnimmelse av tillhörighet. Det är en sjukdom, men den är inte bara din. Den är vår. Det är inte bara du som är cancersjuk, även om det är i din kropp cellerna bor.

Jag kanske inte kan göra något. Konkret, du vet. Blommor vissnar, ord bleknar. Jag är ingen läkare. Har inga kloka råd att ge som du inte redan fått. Kan inte lindra, kan inte bota, kan inte byta. Men jag kan vara sjuk med dig och det tänker jag vara också.