Jag vaknade just av den vidrigaste mardrömmen i mannaminne. Inser ganska snart att det jag precis drömt hände för drygt ett år sedan på Utöya.

Jag går mitt i centrala Arvidsjaur med några vänner när jag hör gevärssmatter en bit bort. Någon ropar att två män skjuter vilt omkring sig. Någon har blivit träffad. Första tanken: ”nej, det är inte möjligt, vi är ju i Arvidsjaur!”
Andra tanken: ”Spring! Upp på höjd där du är säker!”

Jag tappar bort mina vänner i tumultet, springer så fort benen bara bär. Jag flyger upp för en trapp. Första våningen, andra våningen. Smatter. Skrik. Smatter. Tredje våningen. Hinner registrera att huset har betongväggar. Bra. Översta våningen. Ringer på alla tre dörrar. Smatter. Skrik. Mitt hjärta bultar så hårt att det känns som att det är på väg ut ur bröstkorgen. Två dörrar öppnas. En kille i bara en handduk kring höfterna, en dam i morgonrock. Jag stammar fram att någon skjuter, tränger mig förbi damen och skyndar mig genom lägenheten och öppnar balkongdörren. Håller mig nära golvet och ser genom balkongräcket av smide hur folk springer i massor. Som ett vattendrag som söker nya vägar genom en fors.

Tungt beväpnade män skjuter med två automatgevär vardera rätt in i massorna. Knän viker sig för ungdomar jag känt hela mitt liv. Blod sprutar. Folk skriker. Kulorna upphör aldrig att vina och snart är det bara ett fåtal som fortfarande springer. Min man är borta och jag letar i massorna efter hans vita jacka, får panik över att jag inte vet om han lever. Tänker att jag måste ringa honom. Ser min barndomskompis knäa till marken träffad av en hel salva kulor.

Vaknar.

Det var den sovmorgonen. Men det är nog inte mardrömmen i sig som är värst, det är tanken på att det jag just drömt var verklighet för flera hundra ungdomar för drygt ett år sedan på norska Utöya. Det är tanken på att det finns Människor där ute som är kapabla till att göra sådant här mot andra människor. Det är rädslan som fick mig att instinktivt söka mig mot hög höjd. Det är det faktum att jag förmodligen hade överlevt flera hundra av mina barndomskompisar och skulle tvingas minnas detta för resten av mitt liv. Det är leendet som spelade på Anders Behring Breiviks läppar när han tog emot domen igår i tingsrätten.

Jag sprang, det gjorde dom också, men åt fel håll.