Trots att jag alltid skanderar om vilket underbart jobb jag har, så kan jag berätta att det inte är alltid det känns så. Egentligen skulle man kunna jämföra journalistyrket med att vara miljöinspektör eller lapplisa, om man bortser från allt roligt jag får vara med om emellanåt. Hur som helst så pratar alltid alla om hur jobbiga journalister är, att vi är nyfikna, att vi rotar där vi inte ska, lägger näsan i blöt så vi nästan drunknar och att man aldrig kan vara säker när det finns en journalist i närheten. En roll man växer in i, som man lär sig acceptera. Det är liksom priset man får betala för att vara kritisk, leta där folk begravt hundar, ifrågasätta, vara allmänt näsvis och slutligen kanske avslöja något.

Så varför gör man det? Ja, jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. För att det är roligt, för att det är intressant. Kan man dra det så långt som till ett kall? Det låter så pretentiöst. Men sanningen är att verkligheten blir obekväm när man ena dagen skrivit en kritisk artikel om en person, och sedan träffar denne i Konsumkön.

Man ska väl alltid försöka se skillnad på en yrkesroll och folk som privatpersoner. Men gör man det när det kommer till kritan? Jag vet inte. You be the judge.