Alltså. Ibland. Folk får tycka att jag är hur knäpp som helst. Ibland kanske det till och med är befogat. Men ibland skrämmer jag nästan mig själv. ”Det är en fjäder” sa sierskan som jag träffade på Nellys här om veckan. Hon höll ut sin hand, tittade på något osynligt som singlade ned från taket och sträckte fram handen mot mig. En fjäder, undrade jag. ”Från din mormor.”

Någon polett föll inte ned genast. Inte samma dag, inte ens samma vecka. Nej, det var i bilen i snöstormen ikväll på vägen mellan Arjeplog och Arvidsjaur den rasslade ned. Från ingenstans. Jag sitter där och sjunger i min ensamhet, känner mig lite mörkrädd, tänker på vad som kan hända om jag kör av vägen. Det skulle bli mörkt, kallt och ensamt. Förmodligen skulle ingen hitta mig på ett bra tag eftersom det var väldigt lite trafik ikväll. På radion spelar P3 en dokumentär om ubåtar. Och BOOM. Från ingenstans. Fjädern. Givetvis! Hur kunde jag inte haja på en gång? Jag blev så fullkomligt golvad att jag började gråta.

För att ni ska kunna förstå det här måste jag berätta bakgrunden. Min mormor gick bort hastigt och oväntat för ett och ett halvt år sedan. Jag och mormor var riktigt tajta. Jag hälsade på henne ofta. Vi hade många och långa samtal om allt och ingenting, och när hon försvann lämnade hon ett stort svart hål bakom sig. Min höst och vinter efter hennes bortgång blev ett helvete. Jag sov inte, jag åt inte och skolan gick dåligt. Så kom jag på en dag att jag ville göra en tatuering till minne av henne. Kan ni gissa vad jag har tänkt göra för motiv? Just precis. En fjäder.

Av alla världsliga ting en sierska hade kunnat säga. ”Det är en fjäder” säger hon. Tro vad ni vill. Jag tror.