Det är med stort intresse som jag följt den pågående debatten om attentatet mot en polisman i Arvidsjaur. Det verkar finnas två ”läger”. Det ena tycker synd om polismannen och anser att pojkarna passar i finkan. Det andra sympatiserar med pojkarna och har full förståelse att det runnit över för dom.

Vad ska man själv tro då? Ja inte fan vet jag. Jag väljer hellre att se det konkreta som kom ur den här händelsen. Tre unga män har förstört de kommande åren i sitt liv. Även om de kanske klarar sig utan ett fängelsestraff (vilket jag håller ytterst osannolikt) så är det här något som kommer att förfölja dem för många år framöver. Och till vilken nytta? För att lyfta fram en poäng? För att bli av med den polisen?

Det känns så meningslöst när man ser det så.

Jaja. Färdigsnackat om det där, det finns andra som duktigt driver debatten framåt utan mig.

Radioveckan har tagit sin början, och det är med andan i halsen som jag överlever de kommande dagarna. Som ni kanske förstår så är jag ingen stjärna på radio. Kommer aldrig att bli. Jag har som fel ”tänk” när det kommer till etermedierna. Jag passar nog bäst med en laptop och anteckningar, trots att även det känns betungande ibland. Vad som får mig att fortsätta är förhoppningen om att det en dag ska lossa och kännas som den mest naturliga saken i världen.

En långpromenad i kväll tog knäcken på både mig och Linnea. Jag blir rädd av tanken att det redan, vid 25 års ålder, går så här tungt. Vad gör man egentligen mot sin kropp? Måste måste måste försöka ta tag i mitt liv nu. Det finns inga ursäkter, och det finns inga genvägar.

Godnatt världen.